Nyhet
I Pompeji återanvändes övergivna hus efter år 79 ända fram till 400-talet
Utgrävningarna i Insula Meridionalis visar en gradvis återanvändning av Casa dei Mosaici Geometrici efter utbrottet år 79 e.Kr., där utrymmen omvandlades till bostäder samt platser för produktion och förvaring ända fram till mitten av 400-talet.
En annan historia börjar efter utbrottet
Den nya forskningen i Insula Meridionalis förändrar bilden av Pompeji. Utbrottet år 79 e.Kr. innebar inte nödvändigtvis att all mänsklig närvaro i de begravda husen upphörde omedelbart. I Casa dei Mosaici Geometrici har arkeologerna identifierat flera tecken på senare användning, med aktiviteter som gradvis fortsatte ända till mitten av 400-talet e.Kr. Upptäckten dokumenterar därmed en lång period av återanvändning, som länge varit mindre synlig än den stad som frusits fast av katastrofen.
Resultaten kommer från projektet ”Messa in Sicurezza, Consolidamento e Restauro dell’Insula Meridionalis, dal Tempio di Venere al Foro Triangolare. Regio VIII, Insulae 1, 2 e 7”, som inleddes i september 2023 och fortfarande pågick vid publiceringen den 21 augusti 2026. De arkeologiska undersökningarna i huset gjorde det möjligt att urskilja förändringar som inte längre hör samman med den ursprungliga organisationen av domus, utan med nya användningsområden anpassade till en annan typ av bosättning.
Studien publicerades i den redaktionella delen av den Arkeologiska utgrävningen i Pompeji, som också sprider engelskspråkigt innehåll om upptäckter, forskning och platsens verksamhet. Denna redaktionella närvaro följer arbetsplatsens resultat och placerar dem i ett fortlöpande vetenskapligt sammanhang.
Domus förvandlas till användbara utrymmen
Efter utbrottet förlorade vissa delar av de gamla husen sin ursprungliga funktion. De lämnades ändå inte helt åt förfallet. Spåren visar på en återanvändning med både hushålls- och produktionsinriktning. De befintliga byggnaderna anpassades till konkreta behov, i ett sammanhang där man omorganiserade de tillgängliga rummen i stället för att bevara deras ursprungliga utformning.
Åtgärderna utfördes ofta med återanvända material. Äldre strukturer byggdes om och kompletterades med installationer för vardagliga aktiviteter. Matberedning beläggs av tillagningsytor, härdar och brödugnar. Förekomsten av kvarnstenar visar att spannmål bearbetades, medan förvaring av livsmedel bland annat skedde på hyllor av trä.
Helheten visar på ett pragmatiskt bruk. Rummen kan inte längre enbart förstås som delar av ett romerskt hus organiserat före år 79. De blev platser där produkter bereddes, bearbetades och förvarades. Denna utveckling är särskilt viktig eftersom den synliggör vardagliga handlingar, mindre monumentala än utsmyckningarna men avgörande för förståelsen av livet i området efter stadens förstörelse.
Spåren i den västra delen
I den västra delen av Casa dei Mosaici Geometrici, på nivå -1, tyder flera fynd på att utrymmena återanvändes som bostäder efter utbrottet. Rum 28 innehåller bland annat många cirkulära hål avsedda för stolpar. De är samlade längs rummets östra sida och kan ha hört till en träkonstruktion.
Arkeologerna föreslår att det kan ha rört sig om en hylla. Försiktighet är viktig, eftersom lämningarna inte ger en fullständig bild av inredningen. Hålens koncentration och form, tillsammans med fragment av förkolnat trä i fyllningen, utgör ändå en samstämmig indikation på en funktionell installation i detta återanvända utrymme.
Mitt i rum 28 finns en stor fyrkantig hålighet som ger en annan ledtråd. Den tolkas som platsen för en bärande trästolpe. Stolpen kan ha burit upp ett golv eller själva taket över rummet. Hypotesen visar att återanvändningen inte bara bestod i att utnyttja de bevarade väggarna, utan också kunde kräva strukturella ingrepp för att göra utrymmena beboeliga eller användbara igen.
Vad fyllningarna berättar
Fyllningarna i stolphålen innehöll flera kategorier av material. Fragment av förkolnat trä förekom tillsammans med keramik avsedd för eld och ett fragment av afrikanskt sigillata. Var för sig är dessa fynd fåtaliga. Tillsammans visar de dock på närvaro efter utbrottet år 79 e.Kr. och stärker tolkningen att huset användes senare.
Matlagningskeramiken knyter an till aktiviteter med eld och matberedning, medan det förkolnade träet bevarar spåren av konstruktioner som försvunnit i sin ursprungliga form. Fragmentet av afrikanskt sigillata ger också en materiell hållpunkt för denna senare närvaro. Källan betonar samtidigt att materialet är begränsat, vilket gör det viktigt att skilja mellan fastställda observationer och föreslagna rekonstruktioner.
Kombinationen gör det möjligt att rekonstruera ett förlopp snarare än en isolerad händelse. Huset togs i bruk på nytt, byggdes om och användes under lång tid. Spåren beskriver inte ett tillfälligt intrång i en ruinerad byggnad, utan en serie handlingar som följde den gradvisa omvandlingen av utrymmena efter katastrofen.
En närvaro som fortsätter under flera århundraden
Spåren i Casa dei Mosaici Geometrici ingår i en lång kronologi. Aktiviteterna efter utbrottet utvecklades gradvis ända fram till mitten av 400-talet e.Kr. Varaktigheten är ett av studiens mest konkreta bidrag: den visar att förändringen av användningen inte kan reduceras till en enda fas direkt efter utbrottet.
Installationerna för matlagning, malning och förvaring pekar på återkommande behov. De antyder att utrymmena införlivades i en vardaglig organisation, med funktioner som kunde förändras beroende på de boende och tidsperioderna. Husen i Insula Meridionalis framstår därmed som återanvändbara strukturer, kapabla att rymma nya praktiker trots att deras ursprungliga sammanhang hade försvunnit.
Tolkningen bygger på anspråkslösa spår: stolphål, förkolnade fragment, keramik och installationer direkt kopplade till aktiviteterna. Deras betydelse ligger i kombinationen och placeringen i rummen. Studien knyter därför de arkitektoniska förändringarna till vardagens handlingar och följer hur ett äldre hus blir ett utrymme anpassat till nya användningsområden.
Från senantiken till minnets tid
Studiens titel placerar forskningen mellan antikens slut och renässansen. De detaljerade uppgifterna i publikationen handlar framför allt om den senantika återanvändningen av Casa dei Mosaici Geometrici, där aktiviteterna fortsatte att utvecklas fram till mitten av 400-talet. Kopplingen till renässansen anges genom artikelns övergripande ram, men observationerna som presenteras här rör främst användningen efter utbrottet och de installationer som identifierats i huset.
Arbetet i Insula Meridionalis ingår i en insats för säkring, konsolidering och restaurering mellan Venustemplet och den triangulära forumplatsen, i Regio VIII, insulae 1, 2 och 7. Upptäckterna i Casa dei Mosaici Geometrici kompletterar det pågående arbetet och visar hur undersökningar av strukturer också kan ge nya arkeologiska uppgifter om perioderna efter utbrottet.
I Pompeji kompletteras bilden av en stad som stannade år 79 e.Kr. därför av bilden av en plats som togs i bruk och förändrades på nytt. I rum 28 gör stolparna, det förkolnade träet och utrustningen för hushållsaktiviteter denna kontinuitet synlig. Casa dei Mosaici Geometrici bevarar därmed minnet av flera efterföljande användningar, från det romerska huset till de bosättningar som återinvesterade dess ruiner.
Källor: pompeiisites.org · pompeiisites.org